Vansinnesdåd - sanningen bakom rubrikerna

Tvärtemot vad många tror är vansinnesdåd extremt sällsynta i Sverige. Från Kupé, maj 2007.

Text: Miki Agerberg

Knivdådet i Norrahammar i vintras, när en pojke höggs ihjäl på öppen gata av en psykiskt sjuk man, väckte starka minnen från andra liknande händelser – inte minst mordet på utrikesminister Anna Lindh. Men tvärtemot vad många tror är sådana vansinnesdåd extremt sällsynta, och det finns inga tecken på att antalet ökar.

En dag i januari i år höggs en åttaårig pojke ihjäl på väg hem från skolan i Norrahammar utanför Jönköping. Mördaren var en 27-årig man som några månader tidigare frigivits från rättspsykiatrisk vård. Mannen, som led av schizofreni, hade slutat ta sina mediciner och hamnat i ett psykotiskt tillstånd. Röster i hans huvud uppmanade honom att döda någon, berättade han senare vid rättegången.

Massmedia hårdbevakade händelsen, och påminde i tillbakablickar om andra liknande vansinnesdåd. På nytt väcktes rädslan för att drabbas av irrationellt våld från psykiskt sjuka människor.

Men i själva verket är sådana vansinnesdåd extremt sällsynta. Det förklarar Martin Grann, som är professor i psykologi och Kriminalvårdens forskningschef:

– Folk är rädda för att bli mördade på öppen gata av en galning. Men ett mycket mer typiskt fall är att du blir mördad av din sambo med en kökskniv i ditt eget hem.

Tillsammans med Mikael Rying, kriminolog vid Länskriminalen i Stockholm, har Martin Grann tagit fram siffror på hur många vansinnesdåd som faktiskt har inträffat i Sverige sedan 1990. Om man definierar vansinnesdåd som dödligt våld utan något rationellt motiv, och där det inte finns någon relation mellan gärningsman och offer, så har det bara inträffat 13 sådana händelser mellan 1990 och 2006 – alltså mindre än ett fall per år. Någon tendens till ökning över tiden finns inte.

Däremot gjorde en egendomlig tillfällighet att fyra av dessa 13 vansinnesdåd inträffade inom loppet av några månader 2003. I maj dödades två människor och många skadades när en schizofren man körde en vansinnesfärd med bil genom Gamla Stan i Stockholm, och samma månad dödades en äldre man med ett järnrör av en psykotisk man vid tunnelbanestationen Åkeshov. I september mördades utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och dagen därpå mördades en liten flicka på en lekplats i Arvika av en patient på permission från en sluten psykiatrisk avdelning.

Dessa mycket uppmärksammade och traumatiska händelser skapade en upprörd debatt om psykiskt sjuka människors farlighet, och ledde bland annat till att en nationell psykiatrisamordnare tillsattes med uppgift att lägga förslag på hur situationen skulle förbättras.

– Det var inte förrän vi fått fram siffrorna som vi såg det här mönstret, säger Martin Grann. Fyra vansinnesdåd på mindre än fyra månader – inte konstigt att det blev panik då.

Martin Grann och Mikael Rying är två av de forskare som medverkar i en nyutkommen bok, Bakom vansinnet, som på ett lättillgängligt sätt går igenom var forskningen står i dessa frågor. Där visas bland annat, att inte heller det totala antalet fall av dödligt våld har ökat i Sverige de senaste årtiondena – det ligger ganska stabilt på omkring 100 fall per år, och de psykiskt sjukas andel har inte ökat.

De uppmärksammade vansinnesdåden har skapat en bild av att en stor del av alla våldsbrott begås av svårt psykiskt sjuka människor. Men så är det inte. Tillsammans med den brittiska forskaren Seena Fazel har Martin Grann gått igenom statistik över samtliga registrerade våldsbrott som begåtts i Sverige mellan 1988 och 2000.

Det visade sig, att bara cirka 5 procent av våldsbrotten begicks av personer som vårdats för schizofreni eller någon annan psykossjukdom. Eftersom dessa sjukdomar är ganska sällsynta innebär detta visserligen att de medför en viss ökad risk att begå våldsbrott. Men den riskökningen är måttlig, inte större än den ökade risk det innebär att vara exempelvis en ung man.

Den största enskilda riskfaktorn för våld är en helt annan: missbruk. Närmare 80 procent av förövarna av våldsbrott var påverkade av alkohol och/eller narkotika, och det var för övrigt också en stor del av offren.

När Martin Grann och Seena Fazel gick igenom statistiken över våldsbrotten i Sverige, upptäckte de att hela 23 procent av förövarna hade vårdats på sjukhus för alkohol- eller narkotikamissbruk. Som uppskattning av hur många som var beroende av alkohol eller narkotika är detta en minimisiffra, eftersom många är beroende utan att ha vårdats på sjukhus.

Det finns fler psykiatriska diagnoser som är vanliga i samband med våldsbrott, fastslår Martin Grann:

– En stor del av våldsbrottslingarna är psykiskt störda, men det handlar sällan om de klassiska psykiska sjukdomarna. Det är betydligt vanligare med exempelvis antisocial personlighetsstörning, ADHD-bakgrund och missbruk – ofta flera av dessa diagnoser i kombination.

– Men de personerna vårdas sällan i psykiatrin. Istället återfinns de i landets fängelser, får insatser via socialtjänsten eller vårdas på så kallade LVM-hem, institutioner för tvångsomhändertagna missbrukare.

Antisocial personlighetsstörning drabbar oftast män och kännetecknas av bland annat dålig impulskontroll, aggressivitet och okänslighet för att man skadar andra. En stor internationell genomgång av fängelsestudier från olika länder visar, att hela 47 procent av alla manliga fångar hade denna diagnos. Psykopati, som det ofta talas om i debatten, kan lite förenklat ses som en undergrupp till antisocial personlighetsstörning.

Det finns en mycket stor överlappning mellan dessa båda störningar och missbruk. Närmare 80 procent av alla män med antisocial personlighetsstörning är mer eller mindre beroende av alkohol och/eller narkotika; oftast utvecklar de sitt beroende tidigt, och blir i många fall aggressiva när de dricker.

Många vuxna män med de här störningarna hade som barn allvarliga problem med hyperaktivitet, som ibland utvecklas till ADHD. Först på senare år har forskarna börjat upptäcka, att dessa problem ofta finns kvar även i vuxen ålder.

Docent Henrik Anckarsäter, överläkare på Rättspsykiatriska kliniken i Malmö, har undersökt hundra personer som skickats till rättspsykiatrisk undersökning efter att ha begått grova våldsbrott. Det visade sig att 39 procent av dem hade haft ADHD som barn – och 26 procent hade det fortfarande.

Resultaten stämmer bra med en utredning från Kriminalvårdsstyrelsen, som uppskattar att omkring en fjärdedel av fångarna på slutna anstalter i Sverige har ADHD, och att drygt hälften av de grövsta brottslingarna hade haft ADHD som barn.

– Det är viktigt att komma ihåg att merparten av barn med ADHD inte blir kriminella, understryker Henrik Anckarsäter. Samtidigt är ADHD i kombination med tidiga beteendestörningar ett problem som måste tas på mycket stort allvar. Barn med ADHD måste erbjudas en allsidigt sammansatt behandling. Detta görs alltför sällan idag.

Flertalet våldsbrottslingar med diagnoser som antisocial personlighetsstörning, ADHD eller missbruk hamnar alltså i fängelse. Har de tur kan de få behandling där. De senaste åren har kriminalvården satsat mycket på att bygga ut vetenskapligt prövade behandlingsprogram, och förra året genomgick omkring var fjärde intern i Sveriges fängelser något av dessa program.

– Fullföljer man ett sådant program minskar återfallsrisken med mellan 5 och 30 procent, och vi vet att de är samhällsekonomiskt lönsamma, säger Martin Grann. Men i kriminalvården har vi inte resurser att behandla alla som skulle behöva det. Och de största svårigheterna kommer efter frigivningen. Socialtjänsten har bristfällig kompetens och förmåga att ta hand om de här problemen.

I november förra året lade så psykiatrisamordnaren Anders Milton, han som tillsattes efter vansinnesdåden 2003, fram sin utredning. Han föreslår bland annat en upprustning av psykiatrin med mer pengar, fler slutenvårdsplatser och krav på kommuner och landsting att samarbeta för patientens bästa. Han föreslår också en ny möjlighet till tvång inom öppenvården – syftet är att försöka förhindra att psykossjuka patienter slutar ta sin medicin och blir farliga för sig själva eller andra.

De flesta av Anders Miltons förslag har mottagits positivt. Däremot är det få insatta bedömare som tror att de kommer att leda till någon större minskning av antalet våldsbrott. Miltons utredning ger, om man så vill, rätt svar på fel fråga.

– Svensk psykiatri är hårt nedskuren och utarmad, och det behövs verkligen satsningar på fler vårdplatser och kompetenshöjning, säger Martin Grann. Men det är inte främst för att minska våldsbrotten, utan för att minska självmord och misär bland psykiatrins patienter.

– Det är ödets ironi att det skulle till några uppmärksammade vansinnesdåd för att regeringen skulle vakna upp.